Generositet eller missunnsamhet

14.02.2014 14:32

 

Tänker på hur historien upprepar sig, som en grammofonskiva med hack i spår av empati och missunnsamhet. Att likväl ha förståelse för sig själv och andra på djupet av sitt hjärta och låta sin kärlek vibrera ut i en förtröstan åt de som sviktar i sin tro…. En tro på villkorslöshetens kärlek, där hatet ej längre gror. I en värd där både ödmjukhet och avundsjuka bor...

En gång i tiden fanns en person vars inre frid och kärleksfulla anda spred tro och hopp på sin väg. Denna starka känslomässiga empat, ansågs av en del ta för stor plats och därav menade de att denne behövdes på något sätt dämpas. Säkerligen fanns det både män och kvinnor i andra länder vid samma tidpunkt, som var lika starka empater. Ja, genom alla tider - både tidigare och efter Personens tid, går det att skönja hur de gjort avtryck under sin jordevandring på något vis.  De har alla burit på känslan av att ha ett uppdrag här i livet, samt burit på en andlig övertygelse om ett kärleksfullt förhållningssätt.

Personen levde sitt liv för sin tro och sin övertygelse om att kunna förmedla budskap, som fick andra människor att må bra. Genom sitt engagemang fick Personen andra att lita på att det han sa var rätt. De kände även stor tillit att Personen fanns där för dem i förstående och utan dömande. Det fanns de som sökte Personens hjälp för att läkas och helas. Andra ville lyssna till det Personen hade att berätta och allt fler trodde på Personens förmåga.  Här var någon som verkligen såg det som en naturlig del av livet i att finnas där för andra och att få hjälpa behövande villkorslöst.

Sitt kall stärktes av att ha vänner med samma tro och mål, där arbetet tillsammans gav mycket glädje. Personen kände stor tacksamhet av att få och ge stöd i denna gemenskap. En gemenskap som dela samma ljusa energi, samt uppmuntrade Personen när denne utförde sitt kall. 

Vid några tillfällen vacklade han i sin tro, om det var rätt väg han hade valt. Speciellt efter alla gånger som Personen erfor andras missunnsamhet och förtal, då de själva av olika skäl, gärna velat vara den som andra sökte sig till. Vid andra tillfällen var det de som hade makten, som var efter Personen och ifrågasatte det denne gjorde. Att det var deras rädslor för förändring och att tappa kontrollen, förstod Personen mycket väl. Detta kunde Personen acceptera och förlåta dem för, men ändå fanns tunga tankar. Ty även om Personen var införstådd med den fria viljan och eget ansvarstagande, fanns tanken om att byta riktning.

Kanske skulle livet vara lättare för en del, om ingen kände sig hotad eller upplevde att Personen tog för stor plats. Allt det Personen kämpade och stod för, tycktes ibland endast skapa negativa tankar och känslor hos de som ej såg med nåd på Persons handlingar. Tvivlet kunde ibland sätta en kil i Person, som följdes av rannsakan om sig själv på djupet.

Sin tro om villkorslös kärlek pulserade alltjämt lika starkt i Personens hjärta, men tankarna virvlade runt och gav stundom tungt sinne. Då sökte Personen ensamhetens kontemplation, för att finna svar och skapa inre frid istället för tvivel. Frågor om vem som bar på rätten att styra någon annans önskan av att få finnas där för andra, var en av de funderingarna.  Tron på det kärleksfulla villkorslösa var stark, men kunde grumlas av negativa intryck från andras attityder.

Samtidigt så vem sa att Personens väg var den rätta? Den kanske var den helt fel, om Personen utgick från hur några reagerade med negativ respons.

Vid dessa stunder kom det till Personen, att ingen vet vems väg som var rätt. Däremot fanns det plats för alla och en var, att hjälpa i känslan av ödmjuk välvilja. Själv kände Personen innerlig tacksamhet, av att få föra sitt budskap vidare. Större förtröstan var när något utförde tillsammans med sina vänner. Så oavsett motståndet, fick han alltid ny inspiration att fortsätta sitt kall när han såg hur trötta ögons glans väcktes till lyster av tillförsikt och kraft.

Fast svårast var kampen om hur Personen skulle möta eller förhålla sig till dem som tysta stod och iakttog. De som såg men vände bort blicken, när Personen själv eller någon annan råkade ut för svårigheter. Likaså blev han orolig av de vars mening svängde sig kraftigt, vartefter det kunde bli mer gynnsamt. Var fanns de i sin tro eller sin egen grundtrygghet? De var svåra att förstå, men Personen ville försöka förstå dem. Ty varje individ har sin agenda och tolkning av verkligheten, som denne följer i sina egna beslut och val.  Att då se bortom detta, medförde att Personen fann själar, som vibrerade på samma strängar som Personens själ gjorde. En sammanlänkning med varandra, så ock med djur och natur. Ja, med både med Universum och Jorden själv.

Åren går och Personen bar på en tillförsikt i att fler en dag skulle få likvärdig insikt, som han en gång fått. Att om någon verkligen brinner för det de tror på, så handlar det inte om att själv ta åt sig äran. Utan att få göra detta för den glädjen det ger, att finnas där för andra och kunna göra det tillsammans med likasinnade. Detta oavsett vem som gjorde vad i deras lilla grupp, alla var de lika viktiga! Vännerna var verkligen tryggheten och Personen visste att han aldrig kunnat gå denna långa väg utan dem. Sida vid sida med sina vänner, hjälptes de åt att finnas där för andra. Där tilliten av en samstämmig tillhörighet, med dem som tillsammans blir till en enhet av välvilja. Personen kände sig trygg i sin förvisning om att de arbetade mot samma mål. Kanske lite för trygg!

För hur det än var förstod Personen snart, att den Personen hade stöttat mycket och funnits för i alla svåra stunder, börja kännas främmande. När Personen såg tillbaka på den sista tiden, kunde Personen se tecken på tvivel och behov av att vara främst. Personen insåg att denne vän kunde bli hans fall, men visste att det var försent att göra något åt det. Frågan var, vad skulle Personen göra, när det ännu inte fanns något konkret att ta på. Endast signaler och magkänslan av att något var mycket fel.

En sak var Personen säker på och det var att Personen själv, aldrig haft något behov av att bevisa något. Varken för sig själv eller någon annan, utan enbart drivits framåt av sitt kall. Så därför hoppades Personen på att den andre skulle förstå att Personen enbart gjort detta av villkorslös kärlek. Att Personen endast såg sig själv som ett redskap för att hjälpa och finnas där för de sökte tröst hos någon som trodde på dem.

Tyvärr kom dagen Personen sakteligen börjat ana och till viss del fruktat.  Den smärta som gjorde mest ont, var över dem Personen kände att han nödgades svika. När Personen såg sorgen i sina vänners ögon, undrade denne om allt varit förgäves. Om inte valet hade varit lättare, om Personen istället stilla tigit och inte tagit ställning mot alla orättvisor. I sin vånda bad Personen om att det inte skulle vara försent, utan att fler istället skulle förstå vad budskapet om ödmjukhet och respekt för varandra har för betydelse. Att fler skulle finna sin sanning i sitt hjärta och föra ut budskapet om villkorslöhetens kärleksfulla ljus.     

Tillbaka