I mobbarnas spår

01.09.2015 00:00

 

Mobbningens spår följer det lilla barnet, in i  vuxenhetens värld … Det inre barnets ensamhetskänsla i att ingen fanns där när barnet så behövde…Den explosiva åsiktsattityd och cynism, följd av ett agerande som bottnar i det inre barnets känsla av maktlösheten vid utsatthet och förtryck…. Vardagen fylld av hån och slag, där ingen vuxen tycks vilja se… Av den känslan som följer vid hotfullheten från andra som utgör mobben av de som anser sig ha rätten att utföra onda handlingar mot det lilla barnet… både vid ignorans… psykiskt och fysiskt…  

Verbalt i det som allt eftersom medför avstängda känslor långt från gråt och smärta…. Så långt från sig själv flyr det lilla barnet in i en avstängd värld…. I en ensamhet så svår att ingen framtid tycks finnas… Endast skydda sig själv från smärtan att bli sviken…. Ej känna sig älskad eller behövd…. Alltid tro sig vara missförstådd… värdelös i vilsen utsatthet…… Starka ensamheten…

Det som senare utmynnar i explosionsartat agerande av sarkasm i avskärmande i att ej bli sårad…..  Aggressivt påtvingande egna åsikter och attityder av det inre barnets vuxenhet …. En känsla av hotfullhet som då orsakar rädsla och oro hos de som närmar sig…. Ser ej bilden av som bottnar i det lilla inre barnets bottenlösa förtvivlan av att bli lämnad…Ångesten kryper och pyr under ytan över den risk som finns intalas finnas …..  Stöter ifrån än att få bekräftat vad det inre barnet skriker tyst om smärtan i att bli lämnad…  

Den vuxnes känsla av maktlöshet i att inte kunnat försvara och hjälpa det lilla barnets behov av beskydd….. Rädda från utsatthetens plågoandar…. Vanmakten som den vuxne erfar genom det inre barnets rop på hjälp och en önskan om att bli älskad… att få bli sedd av de som ska finnas där för barnet…. Bli kramad och tröstad i trygghetens famn…. Istället utstötthet och isolering från andra som ej ville barnet veta av….. Så rädd för orättvisans beskyllningar och vuxnas skäll utan att fråga efter sanningen…

En ständig skuldtyngd börda av att vara så fel.. så annorlunda udda… Bära skuldens skam över anklagelser vars falskhet ingav nonchalansen mobb tro  på det som ej var sanning… Som snabbt o lätt lät anklagelser hagla med hårda bestraffande ord inför de som i grunden skyldiga var… Men vem såg det lilla barnet… gav det tröst i svåraste stund…kanske möjligen ett trofast djur… en katts eller en hunds päls vättes av förtvivlans tårar….  Ett djur som aldrig svek… som ej dömde eller anklagade…. fanns där i varje ensam stund… som lyssnade och tröstade som en vuxen borde vara….

Vanmaktens smärta speglar sig i vuxenhetens ögon över orättvisans sårbarhet som pulserande upplevs genom det inre lilla barnet som aldrig fick tröst…. Inte ens erkänslans upprättelse från någons kontakt med ett ärligt ”förlåt”…. Istället detta skyddande försvar som är så svårt att komma innanför … som aldrig tycks rämna… Formar den dynamik som finns i en dubbelbottnad förtvivlan …. Maskerad av starka åsikter och cynismens sarkasm..  Hårdhetens skal….

Den explosion av argumentation späckad med kraftfulla eder, orsakar att de som utsätts backar osäkert bort… stöts bort… Det inre lilla barnets verklighet fylls än av att vara ett offer… utsatt och anklagad… Åter igen bekräftelsens ok i att ingenting vara värd…  När de som vill hjälpa vuxenheten att läka, flyr…. Tro sig än en gång stå där ensamt utlämnad… i sin egenövertygelse påhoppad av mobben… Så som det inre barnet viskar om… hur de göra sig lustig på den vuxnes bekostnad… klankande ner på den som ensam lämnas kvar…. Förstärks känslan av att ingenting vara värd… helt utlämnad åt de som går skrattande samman bakom kuvad rygg…

Så stark är känslan av maktlös ensamheten som fräter förgörande i hjärtats kärna… skapar hatets och bitterhetens energi…. Slukande allt och alla som kommer nära för att stötta och hjälpa…. Endast det som förtärande skaver i ett omedvetet ältande…. Låter självkänslan gång på gång krympa…..utan att själv kunna se orsak och verkan… utan att själv ha förmågan att omfamna och trösta ett ensamt förtvivlat inre litet barn… ett inre barn som skriker av att få bli tröstat av omtänksamhetens kärlek… få höra att allt är bra nu… allt är över genom vuxenhetens beskydd…. Istället fortgår hatet inombords som skadar och förgör så totalt och fullständigt….. medan ett inre litet barn gråter går den vuxne sönder i det enda sätt som numera känns igen….   I tron att aldrig varit accepterad och älskad eller aldrig så kommer att bli… inte ens av sig själv……………….

Tillbaka