Jordgubben

03.10.2017 14:00

 

En tapper liten jordgubbsplanta, som trotsar höstens signaler och följer sin egen dröm. Känner flödets andetag som ger värme, bortom kylans vind.  Ty oavsett omständigheter kan önskan vara så starkt i att våga blomma fullt ut. När det enda som gäller är att ha tilliten till att satsa. Att ge sig själv uppmuntran, förståelsen och omtanke i att utvecklas fullt ut. Likt fågel bre ut sina vingar och flyga högt. Fatta egna beslut och göra egna val i att sväva fritt.

Så ibland kan väntan på att ”rätt” tillfälle ska infinna sig, medföra att möjligheterna kanske ”läggs i dvala". Ty tillfället kan passera förbi, utan att vi märker dess "bästföredatum". Helst vid behovet av att kunna kontrollera eller förutse vad som sker, bromsar bortom inspirationens bro. Långt från plantans mod, som skänker glädje mot den som vågar möta sin dröm. Betänk hur ursäkter följs av uppskjutandets vision, vid att låta dröm förbli en dröm. 

Försök avstå från att köpslå med livet självt, för behovet av att vilja påverka ända fram till full mognad. När vi innerst inne vet att frigörelse från rädslan, skapar mod. Modet att inse hur vi tror oss kunna kontrollera, trots att behovet mångt och mycket är rädslans illusion. Insikten i svårigheten att styra tingen, genom att sluta köpslå med omvärlden. Se hur fortsatt trampande samma stig till sist leder till ett näringsfattigt stillastående, där din vision aldrig kan växande gro. 

Medan det bortom illusionen finns kunskapen om sanningen i djupet av oss själva. Där vi genom modet tar tillbaks vår kraft, utan känsla av oro. Då som förändringarna kan ske, när kontrollbehovets försvagande röst tystas och förlorar sitt grepp. Om tilliten finns i att våga förverkliga och blomma ut, istället för att vara i illusionens grepp. Med val i att följa det invanda trygga och kanske även låta andra fatta alla beslut. Allt för att undvika ta ansvar för blomstringen eller att ej lyckas fullt ut.

Att ej ha tillförsikt, kan orsaka att blomman vissnar innan den gått upp i full blom. Vilket ej tillåter en utvevkling för att nå sitt inres stilla mognad. Då när följden blir till undvikande ansvar vars ursäkter döljs i olika omständigheter, såsom kyla och mörker. Så länge fokus finns utanför en själv, förblir det inre ljusets osedd. Lägg tillitens fokus till den egna sanningens dröm. Le åter mot de som ler tillbaks och låt själens kärleksfulla mod, spegla sig i andra själars uppmuntrande tro. Ha jordgubbsplantans tillit ,till den egna förmågan att utvecklas och blomstra oavsett omständigheter.  (bild och text Suzanne Hovander)