MORGONDIMMAN

16.02.2019 11:44

Morgondimmans trolska nät, hade precis givit vika. Den trolskhetens dis som omsluter in i en annan värld. Vars töcken öppnar upp för portaler, som i solljus förbliver i sin osynlighet. Draperad av esoteriskt skimmer av hängen av viktlöshetens moln.

Skymmer horisontens rand bortom skogens slut där havet nog tar vid. Endast droppandet från trädens grenar mot fjolårets lövverk, gav tystnaden dess tonarter. Blott en sval vinds susnings renhet färgar blekhetens kind.

Med försiktigt mjuka steg gick vandringen kring mången stenrösen. Känslan av en tid som flytt, blev påtagligt närvarande. Skogens bevarande av historiska minnen, för med sig upptäckter av skönheten i det som förgivet tages.  

Röster från forna dar risslar svävade genom gråvit slöja. Där ekot från ursprungets Moder, vars rötter förenas och förgrenas i grönskans Hl’odyn.  Ärades Jordens Gudinna när natt blir dag av det som togs och gavs. Vakande Hon lät gränser för evigt vika hädan, i vad som blivit fördunklat gömt.  

Pulserandet ur kunskapens källas givmilda anda så påtagligt tydligt, men likväl så fjärran. Där det som en gång varit historiens skeenden, blir till en uppmaning från de som gått vidare i att bevara och vårda.  

En förhoppning i vördnad hedra vad som varit under cyklers gång. Vars drag formats och präglats i att bli buret fram till en del av idag.  Bildar tidens tand ett band mellan då och nu, genom forntida lämningars atmosfär.

Histiorens era som flytt, men dock bärande på vad vi var och nu blivit. Insikten som får hjulets rörelse att stanna upp och låta tiden suddas ut.  Ropar så rakt ut av livsglädje, över allt det var finns så nära tätt intill. Låta det basala djupt där inom vibrera i samma anda, vars energiers brus blir ett med det som är.      

Vara helt stilla med halvslutna ögon, medan andningen blir mer djup i ett grundande med marken. Förnimma trädens rötter som sträcker sig långt ner mot jordens centrum av de skikt som bevarar en tid som flytt likväl så reell.

Stryka med handen över mossbeklädda stenar vars energier strömmar i skiftande impulser vars signaler pyr under dess kompakthet. Likt trädens ande förmedlas en kontakt, som får tiden att glömmas bort. En klokskap som giver insikter bortom tankens kraft.

En närvaro sjuder av långsamhetens frekvens under ytan i ett alstrande känslan av stabilitetens varande av ett inre tillfreds. En helande kraft fylld av tålmodigt läkande förmåga, när tilliten infinner sig i en samstämmighet.

 

Tillbaka