Naturens väsen

12.08.2017 19:01

Är så tacksam över allt vackert som vår natur ger oss av vila och reflektion. Möten görs varje dag, när jag vistas där med helt öppna sinnen. Just nu går tankarna till hur människan en gång hade en nära kontakt med naturen och dess väsen. Precis som med andra former av andliga väsen, ansåg naturen besjälad med andar. Dessa väsen var en del av vardagen, där naturens rådare ofta rådfrågades, ex vid jakt. Här fanns en balans i vad som togs och det var viktigt på vilket sätt som något togs med. Naturens resurser såg som en gåva från Moder Jord och naturens väsen. Vilket meförde att människor gav gåvor för att visa sin innerliga tacksamhet. Människorna hade en intuitiv känsla och förståelse över villkorslöst givande och tagande.Då lyssnades på och respekterades naturens ande och väsen, som vandrade vid vår sida. 

Allt eftersom människan bredde ut sig, slutades det med samarbetet ihop med naturväsen. Istället vände vi dem ryggen och började ta för oss. Helt utan eftertanke på hur långt ifrån vår sanna kärna vi skulle komma. Idag har naturväsen åter börjat ta kontakt med dem som lyssnar på dem. I en förhoppning av att kunna lära oss att vi håller på att såga av den gren vi sitter på. En gren som sitter väldigt högt upp och gör smällen mot marken desto mer märkbar. Kan själv enbart önska och hoppas att vi inser att djuren, naturliga skogar, berg eller vattendrag mm inte kan tas förgivna. Att vi återknyter till vårt ursprung av att vårda Jorden med vördnad och börjar lyssna till dess vissdom. Innan det är försent, tar oss ut i naturen och börjar söka ett nytt villkorslöst samarbete med naturens väsen igen. De väntar på att vi ska ta kontakt...