Skogstrollets visdom

04.02.2018 16:10

Tänker tillbaks på det samtal som givits i kontakten med trollet under ett par dagar nu. Att samtidigt beträda in i ett frostigt sagolandskap, var som balsam för själen. Som att gå in i en helt annan värld där andra sinnen får vara delaktiga. Förnam en stabil grov port som är öppen på glänt, in mot en portal som inger andäktighet. Känslan av att vara i naturen när snön ligger vintervit, ger sinnesro och inre frid. Varje sinne öppnar upp och känner in annan typ av energi, än den som finns i samhället. Som att bli ett med allt och ingenting, samtidigt som varje skiftning i naturen blir klarare. Ja på något vis framträder det som tycks osynligt mycket tydligare.

Precis såsom jag märkte att jag inte är ensam på min promenad. Hörde hur någon med tyngd, i kliven vandrade vid min sida. Insåg att det är samma naturväsen som jag mött vid ett par tillfällen innan. Kände en varm glädje över den kontakt som åter söktes. Blickade för ett ögonblick tillbaks till första gången vi råkade på varandra tidigare i livet. Hur han stod så helt stilla och tyst en bit ifrån mig invid en stor gran. Trodde först att det var en fullvuxen älg och vek av för att inte störa. Såg vid det tillfället att mina katter reagerade på att vi var iakttagna, även om de inte visade någon oro. Vilket fick mig att stanna upp och försöka känna in vad/vem som iakttog mig. Kände att det var ett vänligt sinnat väsen med mycket nyfikenhet på mig, men var inte riktigt redo att träda framän. Fick en känsla av att detta väsen nog var lite osäker på hur han skulle bli bemött av mig.

Dagen efter stod trollet åter igen framför mig på min tur och jag förnam en otrolig ödmjuk vänlighet. Nu såg jag än mer av trollet, vars vänligt leende mörka ögon plirade mot mig. Det var lite svårt att urskilja vart hår och något som liknande pälsklädnad började och slutade. På något vis ser trollet busigt lurvig ut, men samtidigt gives ett intryck av välvårdad lång hårman. De stora händerna hålls avslappande intill kroppen, medan de lika stora fötterna sjunker djupt ner i snön. Hela hans rytm är en del av själva skogen... ja av hela naturen som den varit sen urminnes tider. Skogstrollet lugna utstrålning, ingav som alltid en enorm trygghet i att vistas i skogen. Den trygghet som varje naturväsen är en del av och som vi människor innesluts i när vi vistas i naturen. 

Att få äran att samtala med honom, blev till ett eko av visdomens källa. En visdom om allas vår samhörighet och gemensamma ansvar. Ett eko om att undvika dömande, utan mer att nå insikter om hur vi själva kan bidra i att vårda. Att försöka se naturen för den gåva den är, så som det gjordes en gång. Åter igen for insikten genom tanken, att de negativa myterna om trollen tycks vara skapade ur människans rädslor för det vi ej kan rå på. Att det kanske bottnar i avståndet som efter hand blivit, när människan allt mer börjat ta naturen och djuren förgivna. Hur det samarbete som ursprungligen funnits mellan naturens väsen och människan i att vårda naturen förändrats.

En förändring som sakteligen börjar missgynna naturväsen och då inte minst trollen. För hur det än är har vi alltid, medvetet eller omedvetet, funnit det enklare att lägga ansvaret hos någon annan om något går fel. Så trollen blir de som för utstå spott och spe för att människan ska få en förklaring till det som sker. Det som människan själva kanske orsakat, utan att riktigt förstå sambandet i sin helhet av de konsekvenser som blir av att ej vara lyhörd för naturens ande.  Vid upptäckten av jordbruket påbörjades människans utbredning som också innefattade en annan kulturell samhällsform. En civilisation som medförde att människor kom allt längre sitt ursprung i och med att vi krävde allt större ytor för åkermarker. Skogar avverkades för att bidra till timmer, medan stenar krossades för att nyttjas på andra vis, medan vattnet skulle tämjas för att främja människans behov.

Efter hand trängdes naturväsen, såsom trollen, undan och blev något som enbart berättades som sagor. Sagor som gav varje väsen en karaktär som inte alltid överensstämmer med hur de i grunden är. En sak som återkommer är deras kärlek och vårdande av naturen och djuren. Hur de levde i harmoni med varandra, långt innan människans tillblivelse. Visserligen är detta vad jag fått till mig, samt mina upplevelser. Likväl bör vi se orsak och verkan av den hantering som vi har på naturen och kommer att påverka generationer framöver negativt. Det finns troligen en anledning att allt fler har liknande upplevelser av kontakt med naturens väsen. Visst finns det både goda och mindre vänligt inställda krafter eller väsen i naturen, som vi bör hysa respekt för. Samtidigt bör vi nog begrunda av vilken anledning dessa ”varelser” på olika vis sätter gränser mot oss människor. De ”varelser” som vi anser vara av ondo, kanske har en större insikt om våra allas ursprung. Den endräkt och konsensus som vi människor har kommit mycket långt ifrån, genom att ha avskärmat oss från en nära genuin kontakt med djuren och naturen……. (text tillhör Suzanne Hovander)