Samtal med Wiwacha

08.08.2018 04:00

Morgonen är tidig och sömnen övergår till vakenhet. Allt är så långt bort, men liväl så nära inpå. Ser först som i ett töcken Wiwacha stående bredbent på berget, med fötterna stadigt förankrade. De korslagda armar vittnar om hårt arbete för de sinas bästa. Hans blick är mörk och brinner likt eld av livsvisdomens erfarnheter. Någonstans ifrån hörs toner som genljuder av sorgens upptramapde stigar och skeenden. En låt i att försöka finna en mening i vad som har skett och det som åter sker i detta nu.

Runt omkring honom svävar stora vackra fåglar, som om de var ett o samma väsen. Över allt, runt omking är så påtagligt fylld av kraftens intensitet. Alla sinnena smälter samman med himlen, berget och träden i en total närvaro. Snart fylls sinnena av floden som ringlar sig genom landskapet långt ner vid bergets fot. Flyter med i strömningarna som vibrerar från naturen, medan Wiwacha berättar med lågmäld röst.

"De kom från Syd och mottogs med välvillig godtrogenhet, för att småningom fortsätta mot Norr med själklarhetens äganderätt. Landet sågs som sitt genom att sätta krav om rättigheter, men utan eget ansvar. Det som varit vad vi var, togs allt eftersom ifrån oss. Ur manipulering och hot utraderades vår historik, kultur och tro. Där det som kunde bli rätt, blev istället så fel. I ord och handling sattes riktlinjer upp vems tro och livstil, som var riktig i att utföras. Förintelsens sorg och förtvivlan bildade sitt näste, hand i hand med handlingar om vad som skulle suddas bort.

Betänk så långt ifrån varandra, föds föraktet när förståelsens acceptans ej finns. Splittring bland vänner och grannar spreds efter hand, utmed angiveri och förtryckandets spår.  En splittring av krigets trångsynta förgörelse, skapade något vi varit så långt ifrån. Då en gång, vi vandrade sida vid sida i respektfullhet mot oss själva, mot andra, mot djuren och naturen. Vi var då i samförstånd ett och allting på en o samma gång, genom de lärdomar förfäder förtäljde. I vördnad traditioner följdes av att helga djur och natur som vår kulturs religion.

Män blev hårda inombords, kvinnor skändades, barns tillit förändrades och gamla glömdes bort. Skammens tysnad och ångesten skri gengöd över nejder och flod, för varje tårarnas väg tramapdes upp. Reservat blev till boning med fattigdomens svält och nöd, på en plats som inget värde i sågs. Djuren blev till industri och jaktrofeernas prydnad. Jordens tillgångar utarmas ur girighetens garn i att mycket vill ha mer. Naturens och djurens ande blir ett minne blott, vid avskärmning i att ej vara en del i stort eller smått.

Men nu vårt liv åter tas från oss, där vår framtid lärt sig födas och dåtiden dö. Flodens ande färgas nu svart, medan träden kapas i än högre takt. I samtid med hur vår ursprungs kultur och religion facinerar, ljuder trumman från en avlägsen plats. Vilande i månens sken, bryts ibland av dans kring eldens härd. Minner om det som var då, men likväl glöms delar bort. Ursprungets kunskaper om att gå den sanna kärlekens väg och aldrig sig själv eller andra dömma. Ty vem är bra nog att utföra en dom över andra? Vem bär på sanningen om vad som är rätt eller fel?

Mörkrets väg mången tog sin vandring av att låta sig bländas av att tro sig göra rätt. Åter andra blundade för vad som då komma skulle och valde förnekelsens väg. Någon blev en del av det nya, medan andra ej blev de som aldrig erövrades. De som samtalar med naturens väsen och lyssnar till Alltets budskap, för att leva nära sin inre sanning.  Att ej vara i samma destruktiva känsloenergi, likt det som skadar och sargar. Låt åter igen respekt och ödmjuk samspel flyta i våra ådror, istället för att låta förtvivlan, föraktets och hatets bygga bo i egots boning. Tillåt dig likväl vara medveten om vad som sker.... Se ditt eget ansvar i att försöka skona det som ännu går att återställa....."