Anspråkslöshet

I det som kan tyckas anspråkslös, framträder det unika vackra. En återspegling av livets fulländning, där gemenskapens välvillighet har sin boning. Tappert kämpande tillsammans i väntan på ett liv av ljusare tids omväxling. Där frihetens gynnsamma tillväxt öppnar upp för utveckling och vänskap. Kunna vara där tillsammans med de som finns nära och hålls innerligt av för med sig själens ödmjukhet. Väljer så ock att se det goda hos de andra och runt omkring, samt på livet i stort. Delar livets situation genom att ge och ta emot av kärlekens lycka som finns i varje andetag. Att i det ha tilliten till vad som komma skall, i allt det som komma skall ske. Möta skeenden som kapslar in och håller ut. Med valet som görs upptäcks att här möjligen ett högre syfte finns. I det nå vetandet om att vi alla svävar fritt i samhörighet bortom isoleringens fabel.  Där överförandet av livskraft och medkänsla ger mening, bortom rädslan. Fyllas av trygg förvissning angående kunskapens insikt om allt som rör framtidens skeenden. Fortsätta hålla av och om med att följa varandra nära inpå, utan att splittras. Begrunda det som har för var och en varit och avslutas skall. Våga se bortom och inte blint styras till lydnad, utan att förstå bakgrundens krav. På samma gång allt som just nu är i ögonblickets varande, så ock inför det som framöver skall bli av det som finns i ovisshetens land. Att där och då vistas i anspråkslöshetens boning förlöses den oro som kan hänga sig fast i hur framtiden kommer att te sig. Ty ingenting är som de ser ut och blir av det därefter............