Alla hjärtans dag

I lördags funderade jag en del på grunden till Alla Hjärtans Dag, som i sig själv är en fin tradition. En sägen rör prästen Valentius (år 269 e.kr) från Rom, som förmedlar att känna glädje för sin partner, ty "kärleken är en dyrbar skatt - dyrare än livet." I sig är det en uppmuntran att vara mer kärleksfull mot sina nära och kära. Samtidigt har en viktig bit missats i och med att vi blir påminda om att visa kärleksfull omtanke. För hur det än är, bör vi väl ändock visa varandra både respektfullt och kärleksfullt bemötande varje dag. Det är inget som vi ska behöva bli påminda om att göra en enda dag. Det är snarare mer en självklarhet i att alltid, vara sitt bästa jag mot allt och alla.

Om vi går in för att alltid försöka vara vänliga mot varandra, ger det mer ringar på vattnet. Nu tänker jag inte på en kommersiell omtanke, även om vi nog alla tycker om att få någon liten gåva. Nej det är mer de där vänliga eller kärleksfulla orden som vi skulle säga till varandra oftare. Framförallt är det nog inte det första vi gör när vardagen tickar på. Just den där smekningen vår kärestas kind när vi går förbi, för att visa uppskattning av att denne finns där. Säga ett vänligt ord till någon, gör gott både för oss själva och för den andre. Skriva en liten lapp eller ett sms om hur värdefull personen är för oss och lägga på en plats så denne ser det.

Har själv fått höra av barnen hur mycket de tyckte om att jag skrev små lappar till dem och la i deras fruktlåda när de var små. Att det kunde göra skillnad för dem under resten av skoldagen. På samma vis kan det göra skillnad för en person om vi stannar till och håller upp dörren till någon. De blir glada och ler med ett tack, för att själva sen hålla upp dörren åt en annan person. Det ger med andra ord ringar på vattnet av hur vi agerar mot oss själva eller mot andra. På något vis kan vänlighet göra att vi har lättare hantera motgångar, genom en handling som visar på omtänksamhet.

Betänk hur ofta har inte vi själva reagerat när framförvarande bara släpper dörren när vi kommer strax efter. Kanske efter en lång arbetsdag fått stanna till för att handla, men med tröttheten närvarande i en önskan om att få vila en stund. Bärande på tunga kassar ser vi hur personen som kommer gående öppnar den dörr vi ska igenom. Så utan att se upp mot oss släppa dörren mitt framför oss, vilket då väcker känslor som vi bär med oss hem. Vi kanske då i trötthet och frustration vräker ur oss något till den som vi håller kär. Allt pga hur en främling osynliggjorde oss och varken visade sig själv eller oss respekt. En till synes liten handling, men som kan påverka en hel del under resten av dagen. Ja det är något som även ha en inverkan på de som är i vår närhet, beroende på vilken energi vi bär med oss.

Framförallt för den person som på något vis känner sig osynlig eller ensam i vanliga fall. I den handling vi bemöter en annan person kan det vara mer avgörande än vad vi tror och det gäller även Alla Hjärtans Dag. Det är en dag fylld av ångest för många som upplever ensamheten påtaglig och denna dag kan utanförskapet bli märkbart. Tankar och känslor bubblar upp när ens värde tycks bevisas genom att få eller inte få en gåva. Tänker då främst på alla de barn som sitter med nedböjt huvud fyllda av ångestens skam över att inte vara den som får en hälsning. Allt för att slippa möta sina klasskompisars blickar som speglar allt från beklagan att barnet är utan, till triumf över att själv ha blivit inkluderad bland de som fick. Under uppväxten inpräntas det i oss att vårt värde sitter i hur andra värderar oss. Vi lär oss att tillåta andra avgöra på vilket vis vi är förtjänta av att bli älskade, vilket gör oss sårbara.

Så istället för att ha en speciell dag där vi visar vår uppskattning, kanske det är bättre att visa den varje dag på något vis. Det behövs som sagt inte mycket och det mesta som är vänligt kärleksfullt är gratis. I detta går det att inkludera de som känner sig utanför gemenskapen, för att de ska känna att de har ett värde med. Vi är sociala varelser och även om vi är olika i hur stort umgänge vi önskar ha, så finns alltid en längtan av att ha en tillhörighet. Likaså finns det ex ett behov av att bli älskad, behövd och respekterad, för just den vi är. Vi har alla mer eller mindre svårt att älska och respektera den person som är viktigast i våra liv= oss själva. Trots att vi vet att det ger oss tillit till oss själva o vi får en annan kraft inom oss som ger modet att vara den vi är.

Vi kan ge och ta emot kärlek från andra, medan vi slutar ge oss själva den kärlek som var helt naturlig när vi var små barn. Trots att det är en del av vårt liv och en fin lärdom att ta med sig under den tid vi är på jorden. Att älska sig själv på ett ödmjukt vis, förmedlar för fortsatta generationer med hur viktigt denna kärlek är. Att visa dem hur en sund inställning tills sig själv, medför att det är lättare att acceptera och ha förståelse för andra med. När vi lär oss att visa oss själva den kärlek vi söker hos andra, kan vi växa och utvecklas som person. Vi kan inte förvänta oss att andra ska älska oss så som vi har ett behov av att bli bekräftade på. Eftersom de har lika svårt att älska sig själva, har de också sina drömmar om att bli älskade av oss och av andra.

Hur det än är så ska vi umgås med oss själva under lång tid och vara vår egen bästa vän. Därtill möter vi människor av skilda slag, som på olika sätt kan blir till ett lärande om oss själva. En del passerar revyn under en mer längre period, medan andra en kortare tid och några under hela livet. Vissa stöter vi på tidigt under vår vandring på jorden, för att kanske ersättas av andra relationer när vårt eget liv tar en ny form. Andra träffar vi kanske först sent i livet och har ett givande utbyte av varandras sällskap. Varje möte och relation har sin egen speciella agenda i givandet och tagandet. Relationer som tar sig olika uttryck efter hand som vi själva och vårt liv förändras. De utvecklas allt eftersom för att blir just så som de ska vara för tillfället eller under vårt fortsatta liv. Alla är olika på sitt eget unika vis, men ger ett lärande utbyte under den tid vi finns i varandras liv.

Likväl går det att skönja hur vi kan hitta fel och brister hos andra. Så även de som vi står nära, istället för att se deras positiva sidor. På något vis tycks det också vara helt ok att göra sig lustig eller ha åsikter om andra. För mig blir det en fundering på om vi är rädda fär att andra ska upptäcka att vi inte är perfekta. Att även vi har defekter som vi gör allt för att dölja t o m för oss själva. Kanske vi skulle ta och göra varje dag till att lära oss att älska oss själva och då med alla våra skavanker inbegripna. För hur det än är så blir vi nu matade med att det är andra som ska visa om vi är värdiga deras uppskattning, under en speciell dag. Kanske inte så konstigt om vi är rädda för att vara vänliga och visa varandra respektfullt bemötande. Mycket handlar säkerligen om en rädsla för att bli sårad eller på annat vis inte få den respons vi önskar. När vi då lär oss att vara trygga i oss själva kan vi se bortom den andres agerande och se personen för vad den är. Vilket innebär att vi kan sprida en mer vänlig ton, som i sin tur förs med vinden i att visa varandra omtanke.

För kärlek är att se varandra i vardagen och när vi behöver det som bäst. Viljan att finnas där på ett ärligt vis för varandra och möta den andre där denne är i både glädjerika och svåra stunder. Att se varandra och lyssna intresserat på vad den andre har att säga. Den där relationen som är helt sann av lojal närvaro, utan några baktankar. Där vi själva tillåts växa i att vara våra egna, samtidigt som vi utvecklas tillsammans. En vardaglig alla hjärtans dag där kärlekens givande och tagande är på frivillig basis, som inte behöver bli påmind om en dag om året.