Bonsiaträdets rotlöshet o förtröstan

Förlora fotfästets och snubbla in i vilsenhet av sig själv. Stumt traska irrande runt i en solbelyst öken under intensiv snöstorm. Våndans mara som griper tag och får tilliten till sig själv bli tappad. Under svåra tyngdfyllda stunder bärs en känsla av att simma motströms på havets beckmörka botten. Uppleva sig ej få någon luft vid varje andetag. Med en enda som önskas är att finna ytan och stanna kvar vid bergets topp.

Få lov att gömma sig från sig själv och för omvärlden, släcks gnistans givande eld. Söker letande utefter härdens gömslen av att varken veta ut eller in. Erfara hjärtats tröstlöshet slå igen själens låsta portal och vissna ner. Samtidigt som viljans stora behov att få skrika rakt ut, får kroppen att slå knivskarpa volter. Letar sig fram bland regnskogen snåriga lianer, utan att få grepp om varifrån alla tentakler kommer.

Inte förstå hur andras spänningars energier smyger sig in och griper tag, medan det som är en själv försvinner. För allt som är ens eget "jag" blandas upp tills viljan till allt ebbar ut. Helt anpassande godta och ta som sitt eget i en tro på det som trots allt inte tillhör en själv. Finna sig i att likt bonsiaträdet omformas och beskäras, långt bortanför att vara sitt "jag". Klamra sig fast där i det svåra för att inte falla för hårt varje gång, i tron att allt däri var rätt.

Tillåta sig gå in och ta emot smärtan, utan att värderande traska söndrande bland genomträngande skärvor. Tänka tanken fullt ut på oron som naglat sig fast i allt som skrämmer och förgör. Erfara en säregen känsla av att betrakta det sår som lämnas därhän. Sår som skaver och utgör smärtans oro, av att ej tillåta sig vara. Upptäcka eggens vasshet mot otrygghetens öppna sår, som ur tidsfasens gråt helande åter läker. Känna styrkans tillit till att återta stillhetens vågor av sig själv, som alltid finns där var dag och natt. Klättra upp för kobbar och skär för en vila i sin egen tillförsikt och mod.

Flyga högt igenom molnens smeksamma vindar fortplantar ens transformation. Omforma sitt väsen när vingar lyfter av hjärtats mod, men ej bygga ett nytt "jag". Utan hitta tillbaka till det som finns där djupt inbäddad bakom illusionens näste, helt utan att gömmande maskera sig för sig själv. Där förut önskan fanns att få rymma långt bort till ingemansland från sig själv. Tillåts såren vara precis som de är när de lämnas kvar på klippans hylla, medan insikt av vad som övervunnits nås. Låta lustens inspiration som känts så letalt borta, glimma fram mellan stenblocks kantighet.

Stå där så naket barfota, för att låta rötterna under marken få styrkan växa inombords. Knacka bort skalet skyddande hölje från allt som lagts på, med att blomstrande fyllas av insikten om den en är. För att åter hitta själen tillbaka till ljumma frihetens vindar igen. Just så som en är i att tycka omfamnande om av varje skavank av sig själv. Lämna kvar det som sargar, när silkeslen ranka erbjuder att åter ta sig upp. Erfara ett kraftfullt växande från litet frö så fylld av hopp, vilande i tankens känsla av styrkan inom sig.

I rofylldhet vända om för att rikta fokus in mot det som är, för att finna friden. Lugnet som finns där när dörren gläntas på vid varje andetags evighet. Andas in ljusets upplysta sken ur dess heliga gral över sinnets varande. Vandrande med sig själv vid klippors utsprång med att sakteligen hitta tillbaka till sig själv. Känna friheten av att vara den en är i tacksamhet över livet, seglande möta det nya som är nu. Renas rensande sköljs av svallvågor det tunga bort och ut, så plast gives till att föra in helande läkande energi. Helt utan rädsla bevittnande det som fruktas, bejakande erkänna känslan av vad som möts däri. Se möjligheterna av att växa i det svåra, genom insikten om mening att vara just i det som är här och nu......