Gungstol
Hade förmånen att vara med mina underbara barnbarn igår. Efter maten ville minstingen sova en stund, medan storebror sätter sig hos mig. Blir medveten om att jag sakta gungar honom till ro. Funderar då på hur vi alltid använder oss av denna långsamma rörelse i samband med barn. Vi vaggar barn till sömns i vagnen eller får se barnets glädje när vi sätter dem i gungan på lekplatsen.
Det som slog mig är att det finns ett tabu för vuxna att gunga, om de inte leker med barnen. Tidigare fanns gungstolen, men idag ses det nog mer som en passiv handling. Detta trots att både hjärna och kropp hade fått lov att varva ner till ett långsammare tempo. För hur det än är så mår vi också bra och våra tankar blir mer eftertänksamma, när vi gungar ett litet barn i vår famn.
Vi vaggas själv till ro, medan andningen blir djupare och lugnare. Så kanske vi skulle tillåta oss att ha en gunga som hjälp att koppla av. Att inte göra några måsten, mer än följa flödet som kommer av gungans rörelse. En rörelse som påminner om vattnets gungande rytm. Den rytm som vi känner igen sen fosterstadiet och som vi alltjämt är ett med, då vi består till ca 65-70% av vatten.
Rytmen som blir är en del av livets samstämmighet av mildhet, styrka, djup och yta. Såsom vattnets flöde i alla dess former, kan spegla hur vi upplever vår vardag och känslor. När vi vaggas till inre ro genom att gunga skapas en rytm som kroppen känner igen och mår bra av. Så stanna vid lekplatsen nästa gång du går förbi och gunga en liten stund. För känslan av igenkänning ger tröst för ditt inre och får din kropp att slappna av.