Imbolc

En urgammal sed som firas de första dagarna i februari är imbolc och är en av de fyra keltiska årshögtiderna. Troligen härstammar ordet Imbolc från keltiskans "imbolg" i betydelse av "vara i magen". Antagligen handlar innebörden om att fåren inom kort ska lamma, som var av vikt för dåtidens bondesamhälle. En av de händelser som gav antydan till att våren och ljuset var på väg. Oavsett om vintern ännu var påtaglig, gav skedena bud om att våren låg där i sin väntan att sakteliga inta sin uppgift.

Förberedelser från att ta klivet ur tystandens kontemplerande tomrum som ingicks omkring juletid. Precis då efter julhelgandet och framåt i tolv dagar, infann sig tiden mellan tiderna. Julen som på sitt vis lyste upp den mörkaste årstiden direkt i följd av dagarna mellan lucia och vintersolståndet. Vilket tidvis kunde (kan) upplevas en aningens tungt på mer än ett sätt, när mörkret är mer påtagligt innan årets skifte.

Stillhetens tid som då ursprungligen blev att "vandra" i ingemansland" under dagar tolv. En form av initierings vaka fram till trettondagen, där det gav möjlighet att åskådliggöra det nya året som inträtts. Gå in i sig själv och begrunda vad som varit och komma skulle. Då när Hel vandrade vid ens sida, medan tomrummets summering följdes av det gamla året.

Samtidigt som framtidstron på det nya skulle väckas till liv och med vårens ankomst skulle spira igen. Inom kort mötas av vårdagjämningens ljusare period, som sakteligen erbjuder sprudlande livskraft igen. Med en påminnelse av de cykler som rör nedbrytandet och återfödelsen. Där det gamla ska avslutas och släppa på det som varit där hän, så det nya sakteligen börjar ta vid.

Likaså var Imbolc en tradition vars koppling även en hyllning till läkegudinnan Brighid. Inaugurerande högtid i firandet av eldens inspiration till skaparkraftens födelse. Bejakades Gudinnan som förde med sig ljuset, samt healingens anda. Likaså över barnafödandet, så ock är hon konstens/ poesins och hantverkets gudinna med kreativitetens inre glöd. På så vis kopplades Brighid även till den viktiga mittpunkt som eldhärden var i varje hem och boning. Eldhärden som var livets nödvändighet för överlevnaden och där lågorna aldrig helt fick dö ut.

Brighid som med sitt ljus giver en föraning om att naturen sakteligen börjar att vakna till liv, under snötäcket. Kan liknas vid årshjulets samspel mellan gudinnan och guden. Där den ännu icke närvarande gud i naturen gives sin födelse. Samtidigt är gudinnan sin egen fria jungfru som utvecklas genom allt som hon lär sig allt eftersom. Det växandets förberedelse inför föreningen med guden när våren gör sitt inträde. En symbolik med hur vårens kraft återvänder efter vintervilan med hjälp av solens energigivande. Så möjligen om vi är helt närvarande, kan vi förnimma att något har börjat sprudla och gror i marken.

Vi börjar själva också få mer energi och livsandarna väcks till liv när solljuset blir starkare. Med gudinnan Brighid införlivas hoppet om än ljusare tid, efter lång period av mörker. Det hopp som får den inre glöden att börja spira och vi känner att kraften börjar slå gnistor. Vi blir ett med gudinnan där hon står i sin smedja vid eldstaden redo att skapa med hammaren. Lågorna från den inre skaparandan blir till ett tecken på att den kreativ kraften flödar igen.

I vårt sökande efter att finna oss själva efter tiden i mörkret, börjar vi såsom Brighid stå i vår egen kraft. Den inre glöd som ger värme nog att väckas från vår dvala och tinar upp livsandarna igen. Hedra gudinnan i oss själva med påbörjandet av nya projekt, med att åter tända vår inre eld. Begrundande fråga inåt vad som önskas uppnå under året som är och söka svaren över nästa moment i skapandet. Tillitsfullt inta plats vid smedjans eldstad, där röken omfamnar och renande helar oss. Beskyddas av den cirkel bildas av gudinnans kraft uppfyllas till blomstring och förnyelse.

Låta klangen från hammaren höras, medan kreativiteten skapar och formar den verklighet som sakteligen framträder. Genom inspiration och kreativiteten förverkligar hon sig själv, för att forma det liv som önskas. Tålmodigt och tillitsfullt tar tillbaka sin egen kraft, såsom varje litet frö tar vara på sin möjlighet att växa. I sin egen suveränitet tillåta sig ta emot det som erbjuds för att bli det fröet är ämnat till. Allt för att kunna utvecklas och utveckla det som är föresats att uppnås. På samma vis kan vi sätta våra egna små frön av vad vi önskar förverkliga och uppnå framöver.