konst (-n-är-l-)ighet

Under keramikkursen togs skillnaden upp mellan hantverk och konst. Detta fick mig att tänka på ett samtal ihop med ett par väninnor, om stora konstnärer genom tiderna och som kan uppfattas lite excentriska.

Just ordet konstnärlig förknippas med talang i att skapa och kreativitet, samtidigt då i vissa fall även med nån konstnär som anses lite konstig. I sig finns ju visserligen en viss likhet mellan hur just orden konstnärlig och konstig stavas (i svenskan).

Emellertid handlar det nog mer om att kunna vara fullständigt närvarande, här och nu. Att helt och hållet vara avskärmad från tid och rum i något som ger livskraft. Kanske kan det uppfattas som konstigt, när någon går så upp i det de tror på. 

Dvs att våga gå utanför ramarna och följa sin egen väg, istället för det som inpräntas som normalt. Just ha modet att följa sin egen sanning med att vara sig själv. Följa sin inspiration, som för med sig att vara en färgstark och särpräglad personlighet.

Att vara kreativ och sinnrik i sin skaparanda, som kan ge uttryck för den egna unika egenarten. Vilket leder till att ha tilliten till att ta av sig den mask som blir buren. Istället vara sin sanna identitet av en äkthet som bottnar i det som är naturligt och okonstlad inom en.   

Därigenom får istället konst-när-(l)ig en positiv innebörd, då dessa stora personligheter tillät sig att vara nära i sitt kreativa skapande. Därtill har det som anses som konstigheten, medfört att vi minns konstnärligheten ... Konstig konstnärlighet...en nära ärlighet i sin skaparkraft... För i skapandet finns enbart vår egen inre kärna, om vi tillåter den framträda i full kraft!