Kopparormen

Fick en fin liten "pratstund" med denna lilla filur, som också njöt av denna vackra dag. Stannar kvar en stund och iakttar solen reflekterade mot kopparormens metalliska lyster. Kopparormen som trots avsaknad av ben, tillhör i grunden familjen kopparödla.

Funderar en del på att den ska vara mer klumpig i jämförelse med ormen, samtidigt som den utstrålar bräcklighet. Ändock tycks den så full av vördnadsfull tillförsikt, som i sin smäckra prakt för tankar till magi och kraft. För hur det än är, är kopparormens glans och nyanserade skiftningar något som fascinerar och förtrollar.

Likt magikerns skicklighet i att hänföra av vad som är verklighet och illusion, inspirerar kopparormens förmåga att lösgöra svansen för att undkomma den som kan orsaka dem skada. Allt för att vilseleda den som utgör ett hot för dem, genom att "bestämma" sig för att "släppa taget". En tillgång som blir till påminnelse om att befria sig från det som inte längre gynnar en. Att försöka vara i nuet istället för att tyngas av det som ligger bakom en. Istället tillåta nya möjligheter växa fram, precis som ödlans svans gör efter hand. Att då återknyta till fina minnen, som ger glädje och berikar.

Däremot att släppa taget om det som släpar efter för sin egen personliga utveckling. Med tillit till frigörelse från det förflutna eller kanske det som inget tillför i växandet. Sökandet efter förändring i mönster eller vanor som missgynnar på något vis. Ha modet att se på sig själv utifrån och in för att granska sin situation och vem en innerst inne är. Att göra bokslut och vända till ett oskrivet blad, där ett nytt kapitel i livet påbörjas.

När modet infinner sig i att särskilja på egots röst, med att möta sina rädslor eller skuggsidor. Att ta tillbaka den del av sig själv som "gått förlorad". Blir efter hand till en rening från mörker till ljus, likt eldens skingrande av mörker och värme vid kyla. Där det som döljs i lågorna kan både bli till förgörelsens och livgivandets kraft. Vars på pånyttfödelse är slutet på det som ska lämnas kvar, som en påminnelse av den egna kraften.

Kraften i att tro på sin egen styrka i att skapa sin egen värld. Våga ta steget ur sina drömmars passion, för att låta dem följa med in i planeringens framtida mål. En iver som bör balanseras mot de måsten som bildar en jakt på tiden, för att ej bli till aska. Så i betraktandet av hur ödlan helt obekymrat lapar sol, likväl upplevs bekymmerslös över tiden så ovidkommande. Som om en lever i en tidlös parallellvärld, där hänförelse och njutning blir till både början och slutet.

Samtidigt som de till synes verkar passiva i sin stillhet, råder en ständig aktivitet genom att intuitivt känna in närmiljön. Tålmodigt väntande på rätt ögonblick för att agera genomtänkt och säkert. En finstämd harmonisk energi av andlighet, där vi kan få insikter och vägledning från. Ett djur vars symbolik visar på vikten av egenvärden eller att söka de egenskaper vi bör arbeta på. Att se det som behöver lyftas fram och då främst genom att vara lyhörd för den egna intuitionen. Våga vara sig själv!

(Bild och text Suzanne Hovander, sinnenas-keramik)