Möte med en av naturrikets väktare

Det är så spännande att gå i naturen. Solen skiner och småfåglar flyger i bland träd. Blir själv helt stilla och sluter ögonlocken en aningens i ett meditativt tillstånd. Inväntar om någon är intresserad av att framträda. Plötsligt förändras en liten buske till ett vänligt väsen som framträder allt mer. Jag märker att jag håller andan över tacksamheten att åter igen få denna äran. Blir så lyckligt varm om hjärtat, när något av detta slags möten sker. 

Han står där helt tryggt och bligar mot mig. Hans kläder smälter samman med årstidens naturfärger, av grått och brunt. Från honom finns energi av en godhjärtad varelse, som likväl inger respekt. En naturens och djurens väktare, vars livshistoria bär på en mycket lång erfarenhet. Framförallt då i naturväsens kontakt och liv på ett eller annat sätt är kopplad till människan.

Att ha kontakt med honom är lärorikt, då han gärna berättar om livet i naturen eller om naturväsen. Fast lika ofta som han svarar på mina funderingar, så kan han välja att tiga. Han är väldigt egensinnig och utstrålar en stor värdighet, så jag vet att tålamod är något jag får ha med mig. 

Inte minst får jag åter igen information om vår egen historia i samband med naturen och djuren. Samtidigt tycker han att vi människor är för nyfikna och ska ha svar på allting. Många gånger resonerar vi kring varför vi inte kan acceptera att allt är så som det ska vara.  Ofta rister han saktmodigt på huvudet och säger "ock ock ock en så´ da...en så´ da..." Förstår inte riktigt vad han säger, men andemeningen är desto tydligare. De små "filmsekvenser" han förmedlar genom tankeöverföring är talande i sig själva.

Han ber oss människor vända blicken inåt och se vår egen sanning och undvika dyrka det som går att köpas. Att vi människor åter bör lära känna naturen och söka samarbete med den på ett vördnadsfullt vis. Genom att ta sig ut och vara i stillhet, skapar närhet och förståelse. Ja helt enkelt lära känna naturen på helt nya villkor. En närhet som åter lär oss vårda naturen istället för som nu plundra den på tillgångar. 

Även om han eller de andra naturväsen inte bryr sig om att vi fotograferar, så menar han att vi inte lär känna naturen på så vis. Att det ibland hade varit bättre att vi la fokus på att istället bli ett med varje del i naturen. Lära oss hur det är att utforska leva i naturen än att enbart fotograferar. De blir lika besvikna varje gång som kontakt etableras och så kommer kameran fram vilket gör att tillfället bryts. Han har frågat mig om de är viktigare för oss att ha ett foto på dem att visa upp, än att ha ett samarbete.  

När han ger uttryck för sin oro visar det sig i hela ansiktet, över vad vi människor åstadkommer i en nedåtgående spiral. Här finns en sådan klokskap, som bottnar i att värna om naturen och djuren. En klokskap som vi människor hade en gång i tiden, men förlorat längst vår jakt på yttre välbefinnande. Den jakt som medför att vi kommer allt länger ifrån oss själva och vårt ursprung. 

Visst jag kan ifrågasätta min egen upplevelse och fråga mig om den varit äkta. Om det handlar om en omedveten önskan om att möta naturväsen i skogen. Att det finns andra dimensioner, där vi kan få kontakt med väsen mm. Kanske det för en del kan ses som vilda fantasier och för andra helt trovärdigt upplevelse. Kan enbart förtälja att det jag själv erfarit är att det finns otroligt många naturväsen. Själv har jag många fler att knyta kontakt med om de är intresserad av det. För inte alla vill ha med oss människor att göra och det bör respekteras.

I sammanhanget handlar det syvene och sist om tydligheten i att vi människor behöver se över vår attityd mot naturen och djuren. Att vi inte kan ta den för given och utföra mer skada än vad vi redan orsakats. Helt enkelt ta ansvar och samtidigt söka en mer jordnära inriktning på vår andlighet än vad myntet ger. Framförallt lära oss att vara mer i vårt hjärta och lysa av det ljus vi bär inom oss.