Nyårs tankar
Vindens piskande kraft svänger sig så svår, i både klädnad och hår. Sveper in i sinnena för att ta med sig av de otrevliga minnena. Kroppen kämpar sig fram längst regnvåt strand, med tryggheten i sin hand.
Står så stilla och låter tanken följa med ut i vågornas vilda dans, långt ut till ingenstans. Tiden stannar till när vatten och vind, öppnar upp en inre dörr eller grind. Reflekterar över det år som gått med allt som var egenvalt och det som ingen förutspått.
Var det ej igår som naturen kläddes i grönt och solen värmde skönt? När trädens nyutslagna blad gav en magisk kontrast till himlens blåa estrad. Då som fågelbon ljöd av ungars pip och föräldrars slit, men strax lära ut att till sig själv ha tillit.
Ack vad tiden far i rasande fart, där årstiders växlingar blir till livet självt blott och bart. Ser tillbaks på vintrar med snö så djup, där spår av djur gav skarp struktur. Månens ljus färgade natten i vinterblått skimmer och skred genom stjärnbestrött glimmer.
I sin färgprakt giver vår och höst, på så vis en underbar tröst. På vår egen väg en önskan att förmå styra vart våra steg ska gå. Förbliva ödmjuk i att ej ta allt för givet, utan låt tacksamhetens intryck bli omskrivet.
Där val av att vara glad, gives signal om stundens vackraste estrad. Ty när vi lyssnar till vår egen inre kärna, vi vår sanning mer omvärna. Kanske inte alltid så lätt, men likväl kärleksfullt rätt.
Emellertid njuta av att vara just här, i viljan att bejaka den gåva som livet är. Blicka ej tillbaks på det som var en gång, lyssna istället på ögonblickets sång. Likt ett leende skänker glädje åt någon som kommit vill, genom irrfärdens mörkernatt.
Kanske vi därav firat sedens tradition har gjort, i gemenskapens juleport. Att samlas kring fridfullhetens gran, blir till omtanke om vuxna och barn. Såsom vid nyårets slutlopp, vi giver löften och har inför framtiden tillförsiktens hopp. En önskan till alla och en var - det som närmar sig med ilfart - ett nytt år vackert och underbart.