Skulden

Vad är skuld? Är den illusion eller finns den verkligen? Om vi ser till de tre Ödesdiserna, som lever vid Yggdrasils rötter och spinner ödestrådarna ingår Skuld i gruppen. Troligen är de mer kända som Nornorna, vars namn är Urd, Skuld och Verdandi. De spinner de trådar som styr människors liv från födelse till döden, där Skuld har till uppgift att råda över det som komma skall. Valkyren Skulds namn betyder "skall" eller "framtid", samt har den etymologisk innebörd av nödvändighet. Vilket är i sig har till följd av ex en specifik situation eller handling sprungen ur nöd och har en koppling till känslan av skuld och ansvarstagande.

Ordet har sitt ursprung från isländska ordet för "skola" vilket betyder just "nödvändighet". Samtidigt har den olika betydelser beroende på vad det rör sig om av reell eller logisk nödvändighet. Utifrån ett psykologiskt perspektiv rör sig det som måst ske ha till följd av själsliga lagar, såsom karmalagen och har sin grund i våra handlingar. Ur ett moraliskt förhållningssätt handlar det mer om ett upprätthållande av just moral och etik, vilket mångt och mycket präntas in redan i späd ålder. Skuld som brukas på ett hälsosamt vis, blir här en nödvändighet för starka relationsband med sig själv och med andra.

Vårt biologiska ursprung som sociala varelser och behov av tillhörighet i en flock, medförde att ett system utformades allt eftersom. Utgår vi då från det sociala sammanhanget och flockens överlevnad, fanns en nödvändighet där etik och moral ingick. Precis som idag, var det nödvändigt att det som ansågs vara rätt eller fel, samt kärleksfullt eller ondskefullt följde vissa riktlinjer för att gruppen skulle fungera optimalt. Häri ligger också en etisk norm som är avgörande vid de handlingar och åsikter vi har. Skuldens syfte var/är att ge en möjlighet till att förändra på det som vis att det främjade gruppens trygghet.

En känsla av skuld som blir buret av det lilla barnet inom oss eller härstammar från tidigare generationers agenda. Precis de andra sociala känslorna som av skam eller stolthet, kan följa med likt ett omedvetet livsmönster. Under hela uppväxtens erfarenheter och upplevelser, läggs en prägling i den tolkning en har av sig själv eller omvärlden. Även uppfattningar om en person eller förväntningar på denne, kan bygga upp en känsla av skuld hos personen. Genom att tolka skuldkänslan utifrån sin verklighetsbild tar vi på sig ett visst ansvar, som kan i förlängningen även forma ens livsöde. På gott och ont beroende vilket syfte den "gynnar". Så det var nog inte konstigt att nornan Skulds spinnande på livstråden, sågs som avgörande för varje människas öde.

Så nöd kan på olika vis bli till ett tillstånd, som kan upplevas som betvingande eller skapa känslan av skuld. Känslan kan framträda vid ett agerande som någon annan ser som oacceptabelt eller på annat vis uppstått ett missförhållande. Då kan det vara "nödvändigt" att backa bandet för en rannsakan av det skedda och vara helt ärlig mot sig själv. Att ha tilliten och modet i ett ansvarstagande, där vi går igenom vad som gick fel och vad vi själva sagt eller gjort. Visst går det att släppa på att se på sig själv om det blir för svårt, men skulden tynger likväl och kanske än mer. Ibland är det bättre att ta upp känslan till ytan och stå för det som hänt, så vi kan förändra vad som förändras bör. Sen finns även den andra aspekten i att vi når insikten av att inte ha gjort fel, utan det är den andres upplevelser och reaktion som ligger till grund för skuldkänslan.

När vi är trygga i oss själva kan känslan av skuld föra med sig en större förståelse för andra. Ett verktyg i att lära känna sig själv och härleda vart skulden kommer ifrån. Vi har lättare att bli medveten om de fel som begåtts och ta ansvar för ev felaktigt agerande. Mycket rör visserligen om den andre tar emot ett ärligt menat "förlåt", för att tyngden av skuld ska rinna av oss. Det händer att den andre ej kan godta ett förlåt, vilket är dennes fria val, men samtidigt ansvar. Så där behöver vi vara medvetna om vilken känsla detta för med sig för oss själva och om vi har tilliten i att låta den andre bära på sitt ansvar.

Vårt eget agerande är avgörande för hur vi förhåller oss fortsättningsvis till känslan och händelsen. Har vi ett fint bemötande i att lyssna och ha förståelse för den andre, samt sig själv är det lättare att släppa taget om skulden. Visserligen är det inte alltid så enkelt, då en person kan bära på låg självkänsla och då har svårt att stå upp för sig själv. Denne kan bära på en osäkerhet eller rädsla i att agera felaktigt, vilket medför en strategi i att säga förlåt oavsett vems felet är. Personen bär på ett omedvetet mönster som är missgynnande, men likväl ger en lindring i den personliga planets lidandet.

Har vi lärt in ett mönster om att ta på oss mer skuld än nöden kräver eller tar ansvar för någon annans skuld, följs det lätt av att vi blir offer för omständigheterna. Det kanske lindrar precis för stunden när vi inte har modet i att stå upp för vår egen sanning, men efter hand blir det till en klump i maggropen. Ja det som på sikt leder till känslor som förtär, såsom skam, bitterhet och förakt. De känslor och tankar som ligger och gror i en projicering mot den andre, bottnar i sig i ett självförakt och -kritik. Vi kommer då att tolka världen än mer efter det vi intalar oss om oss själva och signalerar till andra.

Rädslan för att hamna i konflikter eller liknande blir en ständig jakt på att upprätthålla balans, men på helt felaktiga grunder. De kommer att ta över helt och fullt i olika sammanhang, där de blir till en övertygelse om att bära på sanningen. Om vi inte har modet att se var rädslan härstammar från, tar föraktet mot oss själva över. Det i sin tur får följe med skammen och sänker vårt eget självvärde. När vi har viljan och tilliten till att ta utmaningen med att förändra de egna föreställningarna, lär vi känna oss själva. En tålamodskrävande och sunt rannsakande av sig själv medför ett ansvarstagande i personligt växande. Visst det är en utmaning i att möta sina egna tillkortakommanden och rädslor, men nödvändigt för ett bättre mående.

Inte alltid så bekvämt att se på det som skaver, men när vi står kvar och möter dem med förlåtandets acceptans minskar rädslorna. Framförallt minnas att känslan inte är vår fiende, om vi inte försöker trycka undan dem. Om vi tror oss kunna minska känslan genom att gömma den blir den som sagt än mer påmind i en allestädes närvaro. Visst vi kanske inte är medvetna om den, men vår kropp påminner oss om den. Så våga se skulden för vad den är och vad den kan medföra i antingen lidande eller välmående. Ja allt är som sagt beroende på hur skulden används och i vilken form av ansvarstagande av sig själv vi väljer.