Trädens väsen

Underbara vackra höstfärger, som ger så mycket inspiration. Känner stor tacksamhet över allt vad livet erbjuder. Inte minst av att vistas i naturen och ta in dess atmosfär. Njuta av de växlingar som är och själv anpassa sig till den vila som förbereds. Ta efter med att själv samla krafter, såsom träden gör när löven inom kort dalat ner till marken. Blir på något vis att ladda själen genom att söka återhämtning, genom att följa naturens cykliska växlingar.

När jag ser på dessa stora vackra bokar, går tankarna till hur allt är sammankopplat med varandra. Trädens ande blir likt en kanal till alla och en var... så väl livsviktigt samarbete under marken som ovanför. Även den koppling som finns med att få kontakt med de väsen som lever i symbios med naturen. En andlig länk mellan olika själar och energier, men även en förbindelse upp mot Universum och Gaias innersta kärna. 

I likhet med naturens andra hjälpare (natur- väsen och -andar), är träden en tillgång av kunskaper och insikter. Glädjen är enorm när det sökes kontakten och att få lyssna till deras kloka budskap. Att få vårda och kommunicera med träden medför en underbar utveckling som för en framåt. Samtidigt ger det insikter om naturen på ett helt annat plan, när vi kommer närmre den. När vi interagerar med trädets väsen blir upplevelsen märkbar på hur energierna är i naturen. Dess nätverk och samstämmighet som förekommer under marken med bla svamparna. En unik väv som binder samman skogen till en helhet och faktiskt ingår i den välmåendeatomsfären vi behöver. 

Samtidigt bör vi inte uppfatta träden som helt enskilda individer och då främst i en skog eller park. Precis som vi människor har de sin familj, där de äldre ombesörjer de yngres väl och ve. Av dessa skäl behöver vi bli medvetna om hur varje åverkan i en skog följer med till övriga buskar och träd.  

Skillnaden är påtaglig med att gå i ett område som avverkats, då det ger en upplevelse av ödslighet. I vissa fall finns en vilsenhet och desperation över vad som sker med naturandarna efter avverkningen.  Det finns en tomhet från all energi som närmast ger sorgsamt obehag, i jämförelse med en levande vacker skogs -anda som ger härligt välmående energi. Har vid mer än ett tillfälle blivit "hämtad" för att skicka healing över området eller till någon speciellt väsen när skogen avverkats. Vid andra tillfällen har jag känt av ett träds eller en skogs ångest, flera dagar innan trädfällning sker. 

En del menar att ex trädens ande tar sig över till ett annat träd, men så enkelt är det inte. Framförallt så bär varje litet som stort träd sin egen ande, vilket gör det svårt att inta ett annat träd. Sen har varje träd och dess ande sin egen unika energi, vilket inte kan kombineras mer än i likvärdigt trädslag. Så när skogar kalavverkas har naturandarna svårigheter att hålla uppe sin vibration. Det är som om de krackelerar när de inte har möjlighet att vara i den energi som krävs. 

Om jag förstått det rätt behöver de vara på samma frekvensnivå som energierna i sin egen värld. Så om de tappar förbindelsen med sin vibration förlorar de "fotfästet" med den egen världen, samtidigt som de tycks ta en annan form. Visserligen kan de vid enstaka tillfällen vara helt stilla i normala fall, men de gör det ogärna. Det ska verkligen vara något extra speciellt och har vi tur upptäcker vi dem just i det ögonblicket.  Att då bli hämtad för att hjälpa dem är något jag gärna gör, men samtidigt skär det i mitt hjärta av att se hur de faller isär. Känslan av maktlöshet är stor när de slutat vibrera och med stora ögon tittar bedjande på mig. Det är en känsla som för alltid bränner sig fast i ens hjärta, även om jag gör allt för att vara i en så neutral energi som möjligt för deras skull. 

Naturen och Jorden i sig har en helt ovillkorad och kärleksfullt förhållningssätt, gentemot all och alla. Ändock kan vi inte tro att det vi orsakar av skada, skulle "andas" sin kärlek mot oss. Förvisso kan vi känna kärleken, då själva Jorden hyser sin kärlek. Däremot inte stenar som krossas eller skogar som avverkas, för där handlar det om att naturen visar på hur långt vi kommit ifrån oss själva. Hur vi har tappat bort oss själva och därmed kontakten med naturen själv... Istället bör vi återgå till en ödmjuk lyhördhet och vördnadsfull hållning. Skänka den vår kärlek och tacksamhet, som då reflekteras tillbaka till oss. Däremot kan vi inte anse oss ha rätten att behandla allt det värdefulla hur som, för naturen har trots allt sina begränsningar...............