Vilsenheten i sig själv

Vad innebär det att vara vilsen i sig själv, eller att komma igenom vilsenheten och hem till sig själv…

Kanske en förlust av något slag har skakat om och ensamheten i sig själv, blir är allestädes närvarande. För någon kan det handla om ex en svår olycka som sätter sina spår, eller en kär som gått över på andra sidan. Allt kan på någon minut rasa samman och tunga känslor tar överhand. Situationen som uppstått, medför att hela livets mening och riktning har gått förlorad. Vilsenheten kan bli påtaglig, till följd av att en existentiell identitetskris kan framträda.

När någon har gått över till andra sidan, tynger sorgen och smärtan oerhört mycket på. Det gör det så obeskrivligt infernaliskt ont, som inga ord kan beskriva. Som om hjärtat går i tusen bitar och aldrig tycks kunna läkas igen. Frågor om varför, får inga svar och livet kanske känns meningslöst just där och då. Välmåendet är långt ifrån bra och känslor av att gå totalt sönder, sliter en i stycken. Förnimmelser av att ha tappat fotfästet och vara fullständig vilsenhet i sig själv, blir som en ständig följeslagare. Vilsenhetens otrygga smärtsamhet ligger som ett öppet sår, med hela situationen... med livet... med allt… Sorgen är omvälvande svåruthärdligt, som om den aldrig kommer att släppa sitt grepp. Ingenting blir längre som förut och ingenting tycks finnas av värde, när någon fattas oss. På samma gång kan en enorm ensamhet bli märkbar i sällskap med andra, trots att samvaron är trivsamt.

På liknande sätt kan vilsenhetens sorg och smärtor infinna sig, när någon blir lämnad i av sin partner. Oavsett om det är en kortare eller en långvarig relation, kan smärtan vara påtaglig. Frågor kring vem vi är utan den vi håller kär, får oss att förlora tilliten till oss själva… till vem vi är … eller mer tror oss vara…Tilliten till andra, kan också få sig en törn och otryggheten inom oss blommar upp. Otryggheten kan i vissa fall medföra att osäkerhet uppkommer i andra relationer med. Vi börjar pejla läget, för att försöka utröna var vi har andra i vår närhet. Möjligen går vi då och inväntar att det värsta ska hända, vilket ökar den inre stressen.

Vad vi erfar som livskris och trauma är väldigt individuellt, men likväl något som påverkar på djupet. Precis på samma vis som den som blir lämnad tappar fotfästet, såväl kan den som väljer att lämna en relation också kan göra det. Vare sig vems beslutet är, kan förlustkänslan och smärtan infinna sig lika starkt. Vanans makt av att tillhöra och bygga upp tillvaron ihop med någon annan, sitter djupt rotad i oss. Även om tillvaron ihop med en annan person inte alltid är helt till fördel för ens egna välmående, kan steget till sig själv vara svårt att ta. Vi är i huvudsak inkännande och tankar om att ha att såra någon annan, kan sätta sina spår. Vilket i vissa fall kan trigga en inre stress, vid beslut av att avsluta en långvarig tvåsamhet. Tankar kring om det var rätt val att bryta upp och att påbörja något nytt, kan också skapa sin personliga vilsenhet.

Jämförbart är också att en yrkesbana ofrivilligt avlutas, för vem är vi utan att prestera. Ha kvar den rollen och titeln, som yrkesarbetet utgjorde. Förslustkänslan kan trigga rädslor och avsaknad av självvärde. Främst om tankebanorna börjar gro med fokus på att inte vara bra nog eller att annat svårt ska ske. Dvs börja tro att något värre ska ske, eller gå på högvarv om att ha begränsningar. Trots att vi är precis perfekt tillräckliga som vi är, har vi svårt att uppfatta det just då.

Säkerligen kan det även vara turbulent vid valet att bryta upp från ett jobb, som givit sin identifikation. Det är inte helt ovanligt att bortförklaringar frammanas, oavsett hur tillvaron eller samvaron ter sig. Framför allt kan en falsk trygghet skapa motstånd och tankevurpor, om vad som är rätt beslut att ta. Hur som haver att bryta upp är inte alltid enkelt, eller smärtfritt och kan föranleda till osäkerhet. Leder de beslut vi nödgas utföra för att vara sanna mot oss själva, kan det inkludera försakelse för att möta vem vi ÄR. Det kan i vissa fall skapa friktioner och motstånd från omgivningen, som inte är redo för förändringen. Härigenom kan en lika stor existentiell identitetförlust frammanas och leda till en kris, innan riktning kommer till städes.

Kan så vara att det inte behövs en livskris för att erfara känslan, utan känslan har blivit buren under hela livet. Inte riktigt veta vem vi är och hela tiden bära på en saknad av något, som inte går att ge uttryck för. Där vilsenheten speglar något som ligger djupt inom oss, under lager av anpassning och omformningar. Kanske den specifika saknaden och längtan att få komma hem, även om vi fysiskt är just hemma. Frågan är nog mer vad längtan hem, för var och en i sig innefattar. Om det inte mer handlar om att komma hem till sig själv, utan alla måsten och strävan att bli något bättre.

Vilsenheten i tillvaron och hemlängtan, har sin egen djupgående mening. Måhända kan handla om att hitta tryggheten i sig själv och bli ihågkommen, som den vi i grunden ÄR. Till vår egen Jagessens och leva i självmedvetenhet om oss själva. Lära känna sitt eget sanna Jag, som blivit undanträngd av flera lager från yttre påverkan. Kan så vara, att det funnits där ända sedan sitt första levnadsår och skavt. För en del kan reflektioner om vad tillvaron har att erbjuda. Vilket medfört att ett beslut börjar gro, om att återta sitt eget självvärde.

Oavsett blir det i vissa fall svårt att navigera och inga svar finna, som skapar balans i tillvaron. Alla de skyddsmurar som byggts upp under lång tid, rämnar och blottlägger vår sårbarhet. Ja till och med de sidor hos oss som vi kanske ogärna vill betrakta och kännas vid blottläggs. De sidor som är en del av vår unika personlighet, men som möjligen inte är lika trivsamma att visa upp. Kan nog inte förneka för oss själva att det sätt och vis, varit enklare med de lager av masker vi valde att bära.

När vi ser på oss själva och hur vi formats av att leva utifrån yttre omständigheter, kan vi mer uppfatta hur vi tolkar våra möjligheter. Vi har anpassat och anpassar oss efter de yttre förväntningar på oss, för att slippa utanförskap. Omedvetet upprepar vi kanske mönster som vi tagit till oss, som våra egna. Förvisso kan dessa invanda mönster ge en hemmakänsla, trots att de inte uttrycker Jag essensen.

Allt för att undvika den ofrivilliga ensamheten, tar vi på oss masker redan som barn och spelar våra roller väl. Masker och roller som kanske har skavt en längre tid, men där vi inte haft förmågan att uppfatta vad. Så när något smärtsamt svårt sker, rämnar allt och livet svajar. Tillvaron ter sig som att gå på gungfly och vi vill bara fly bort från oss själv... komma bort från allt. Det är då vi kanske börjar försöka kontrollera tillvaron eller fixa oss själva, som ett sätt att bygga upp ett skydd. Ibland kan det ge den mening som önskas och ibland ökar istället tomheten inombords.

Vi bör ta med oss att vi är dem vi är! Vi är fullständigt kompletta och har likaså varit redan vid födelsen. Att vara i sin sanning om sig själv, är alltid ett första steg bort från vilsenheten och att hitta hem.

Skulle önskan och behovet vara att få hjälp på vägen, är du välkommen att höra av dig. Genom läkande samtal och/eller healing, kan någon dörr stängas och flera andra dörrarna öppnas.