Guldklimpar

Härligt att vandra i skogen och känna vinden ta tag lite lätt i en. Att upptäcka små guldklimpar som kämpar på, är lite extra kul. Tillika följer den där speciella känslan i att få känna närvaron av naturens väsen. Ser hur de sitter på svampar och dinglar med benen, medan de tittar nyfiket på mitt förehavande. Hör hur de gemytligt samspråkar med varandra och blir glad i hjärtat av att höra deras klingande skratt. Ett skratt så sprött som blåklockans ljuva klang en varm sommardag. Deras stora ögon följer varje rörelse och steg jag tar. Märker hur någon tjattrande pilar förbi mig i ögonvrån. Stämningen är trivsam mellan oss, men de undviker att komma allt för nära. De önskar hålla sig på lite avstånd, tills de har full tillit till mig. Ändå märker jag av dem precis bakom mig när jag fotograferar guldklimparna. Som sagt de är väldigt nyfikna och vetgiriga vad gäller mitt förehavande.  

Sen gäller att visa dem respekt, då de helst vill själva välja vem de kontaktar och när.  Många är det som vill lämnas ifred och få vistas bekymmersfritt vid sin boplats. Då gäller det att vara lyhörd för deras önskemål och inte klampa på överallt. Risken finns vi missar deras boplatser och orsakar skador på något vis där omkring. Vet med mig att de mer än gärna kan följa med oss, för att besöka våra hem. Det är främst när de "adopterar" oss och vill ha ett samarbete. Själv har jag märkt hur de springer kring målar- och keramik- materialen hemmavid. Har även hänt vid mer än ett tillfälle att jag får vara försiktig med var jag ex sätter mig, då platsen kan vara upptagen. Är så tacksam över dessa fina föräringar och upplevelser, men som sagt Disneys berättelser om dem stämmer inte alltid................