KONSTig KONSTnärligHET

Ibland resoneras det kring våra dåtida stora konstnärer som att de var lite originella och konstiga. Vilket medför att vi minns dem både för deras fantastiska konst och deras ”konstigheter”. Tanken går då till likheten mellan de svenska orden konstnärlig och konstig, dvs konst-(när-l)-ig. Just ordet konstnärlig förknippas med att uttrycka sig i skapandet och kreativitet, samt att vara färgstark som person.  

Emellertid handlar det nog också om att kunna vara fullständigt närvarande, här och nu, under sitt skapande. Att helt och hållet vara avskärmad från tid och rum, i något som ger så mycket livskraft. Samtidigt tillåta sig att ”släppa taget”, genom att ge uttryck från sin innersta källa. Därtill ha en strävan att försöka delge andra liknande känsla, ger kraft i processen.

Det är en underbar gåva och visst kan det uppfattas som lite konst (när-l)igt när någon tillåter sig att gå fullständigt upp i det de tror på. Att våga gå utanför ramarna och följa sin egen väg, samt bejaka naturen då den oftast ger inspiration. Emellertid blir konst-(när-l)ig en positiv innebörd med tanke på de stora personligheter, då de banat vägen i att vara kreativt nära sitt skapande. Vilket i sig medför att de varit konst - (n)- ärliga mot sig själva och sin inre kreativa sanning. 

Och kanske underlättar det att vara ”konstligt” nära, då jag själv mår väldigt bra av att skapa i såväl keramik, olja eller slipa på glas. Det blir en form av meditativt tillstånd, när det infinner sig inre ro och harmoni. Skapandet har stor inverkan på mitt välbefinnande, precis som naturen har på mig och när jag är i stillhet i skogen bubblar inspirationen.

Jag är autodidakt, sånär som på keramikkurs hos Siv Andersson. Så kanske jag mer kan uppfattas av att ha skaparglädje. Min stil kan troligen ses som lite naiv, men ser själv detta som positivt. Jag älskar att få ge uttryck för den känsla eller tankar som tittar fram. Vill bejaka varje liten nyanserad färgskiftning i vardagen och om andra mår bra av mina alster, ger det dubbel glädje.                                                                                           SUZANNE HOVANDER