Hundligt (barna)sinne

Tänk att njuta av friheten med att vistas i naturen och jublande springa fritt i glädjeyra. Skrattande hoppa högt av upprymdhet, även över de stora stenar som finns i ens väg. Rulla sig i snön, så roligt märkliga formationer bildas ur en kravlös struktur.

Plumsa runt i djupsnö blir lika magiskt som doften av nyslaget hö, prasslet från vissna löv eller plasket i en vattenpuss. I lyckorus jaga snöflingor, för att i nästa andetag fyllas av bus bland solvarma sanddynor.

Rusa ut på en isbelagd sjö och glida ostadigt iväg, för att inom kort ivrigt plumsa runt bland höga vågor. Fånga vintervita snöbollar som slängs upp i skyn och omvandlas till glittriga såpbubblor en sommardag.

En tillfredställande av att bara stilla stå, för att i nästa stund rusa iväg. Helt utan mål eller riktning, men av munter belåtenhet ta in allt vad lekfullheten ger av sig själv. Ja ett hundligt livsnjutarsinne, vi nog skulle må bra av att ha. För minns att vi inte slutar leka och busa pga av högre ålder, utan att vi åldras när vi slutar njuta av att leka.